I somras bröt jag mot lagen

Publicerad den

I somras bröt jag mot lagen. Jag körde mot rött. Trots att jag aldrig kör mot rött. Om jag kommer sent på kvällen efter jobbet, helt ensam i trafiken utan att en kotte syns, så brukar jag sakta rulla fram i mörkret, mitt i blandtrafiksfilen och stå och njuta av stillheten och de enorma vägytorna framför rödljusen som känns stora som mitt huvud. Jag. stannar. alltid.
Men i somras skulle jag cykla från Kungsträdgården vidare till Centralen och hamnade på Gustav Adolfs Torg. Bakom mig cyklade en grupp tyska turister på hyrcyklar och vi stannade alla duktigt vid rödljuset. Och där stod vi. Jag rullade lite längre fram. Ännu längre fram, så att rödljuset skulle fatta att jag var där. När fem-sex minuter gått och fotgängarna som korsade gatan hade fått både rött och grönt ett par gånger insåg jag att det inte skulle bli grönare för mig. Rödljuset kände inte av mig som cyklist så för att komma vidare skulle jag behöva hjälp av en bil.

No green for you!

Jag är ledsen polisen, men jag hade inte lust att vänta på det. Istället rullade vi sakta och försiktigt förbi rödljuset, jag och de förmodligen lite förvånade tyskarna och upp på cykelbanan på andra sidan.
En cykelstad i världsklass.
 

24 svar på ”I somras bröt jag mot lagen”

  1. Jag har börjat bryta mot lagen, regelbundet. Jag pallar inte att cykla på ”cykelleden” över Götgatsbacken, fixar det inte längre. Toktrött på att behöva vingla fram mellan (ofta lätt berusade) fotgängare på väg kors och tvärs framför en när jag ska hem från jobbet, och vägrar att tvingas att gå i två kvarter, så jag har börja cykla mot enkelriktat på Repslagargatan. Den är bred nog för möte mellan två bilar, och hittills har jag mött max en bil/gång. Eftersom jag cyklar åt sidan lär jag störa dem ytterst marginellt.
    Fantastiskt skönt, är lättad varje gång jag svänger av Götgatan in på Tjärhovsgatan och slipper hinderbanan.
    Just sayin… (men följ inte mitt exempel tack, om det blir för poppis lär polisen rigga en bötesinhåvning där).

  2. Skulle vara ett roligt experiment om man fixade ett trafikljus någonstans där bilister var tvungna att trycka på en knapp (placerad så man måste kliva ur) för att det ska slå om. Undrar hur många promille som skulle följa lagen där… samt hur stort ramaskri det hade blivit? 😀

  3. Varför ska vi svenskar alltid vara så ordentliga? Jag upprepar det som en berusad papegoja, följ sunda förnuftets lag i stället för pappersprodukter som lagar som reglerar rödljus för cyklister (och gående som inte ens blir bötfälda). Apropå att komma hem sent i förorten och vänta på grönt, inte en bil så långt ögat når, det är mörkt, träningen har varit grisig och jag längtar till duschen. Att jag skulle stanna för ett trilskande rödljus finns ju bara inte! Det är bara att köra!

      1. Nja, du börjar med att beskriva hur du står där snällt väntar. Varför då? Det är bara att cykla, det finns inget himmelskt med att stå och vänta på ett rödljus aldrig slår om. Tills dess infrastrukturen är fixad får vi cyklister betrakta lagarna som rekommendationer!

  4. Hur var det? Cyklister dör inte främst för att de är vårdslösa, utan för att infrastrukturen suger…

  6. I sådana där lägen finns i och för sig oftast en lösning som varken innebär lagbrott eller utdragen väntan, nämligen att man leder cykeln över övergångsstället. Därmed inte sagt att situationen är acceptabel! Men att säga att man i praktiken _tvingas_ till lagbrott av de där odugliga sensorerna är kanske att ta i. Ska man klaga över stans infrastruktur för cykling (och det ska man!) bör det ju ske på ett sakligt rättvisande sätt, annars finns en risk att man gör mer skada än nytta.

    1. Yes, jag vet. Man kan alltid gå. Men som *cyklist* kan jag inte passera rödljuset utan att bryta mot lagen. Då måste jag hoppa av och bli *fotgängare*. För mig är den distinktionen viktig. Det förutsätts ofta, hävdar jag, att cyklister ska vara beredda att byta transportslag för att kunna ta sig fram. Det ska inte vara en förutsättning för att vara laglydig i stan. Tycker jag.

      1. Det är ju en komplett onödig olägenhet man utsätts för, och som sådan är den förstås oacceptabel. Men jag kan för egen del inte känna att det blotta faktum, att man för ett ögonblick blir fotgängare, på något sätt upphöjer besväret till en helt ny dimension. Det finns andra saker i infrastrukturen jag retar mig mer på, även om de tillåter mig att sitta kvar i sadeln.

        1. Det mesta i den usla infrastrukturen för cyklister i Stockholm går att lösa med att man hoppar av och går. Gågatan på Götgatan. Refugen mitt i cykelöverfarten på Kanalvägen. Trädet mitt i cykelbanan vid Raol Wallenbergs torg. Det extremsmala cykelfältet vid Birger Jarlsgatan. Alla platser där det är containrar som blockerar cykelfältet. Rödljus som man måste trycka på en knapp för att det ska slå om.
          Det är inte sällan det presenteras som lösningen: Det är ju bara att hoppa av och gå. Det är heller inte sällan det är fler än ett tillfälle per arbetspendling som de här situationerna uppstår.
          Jag tycker inte det är okej.
          Jag tycker det är viktigt att fortsätta utgå från cykel som ett eget trafikslag som är värt att respekteras.

          1. Jag tror att vi i stort sett är överens: det egentliga problemet är att hindren för cyklister är så jäkla *många*. Och att så är fallet är förstås ett uttryck för bristande respekt för cykeln som fortskaffningsmedel. Och om man *ständigt* måste hoppa av och gå, då är förstås vitsen med cyklingen borta. Men om man nu ska prioritera, då tycker jag att exempelvis Götgatan, där man i och för sig får cykla men måste göra det i krypfart i 400 meter, är ett större problem än om man någonstans har laga plikt att leda cykeln tio meter.

          2. Absolut. Det är samma sak med fulparkerade bilar i cykelfälten. När det bara är någon enstaka är det ju ingen biggie. Men när de är där hela tiden blir det jobbigt.

          3. Även Götgatsbacken gågata är bara 240 meter, vilket knappast försenar med mer än 1½ min, i värsta rusningstid.
            Att behövs leda cykeln kan mycket väl ta lika mycket tid, om man inte har koll på hur man ska leda cykeln, eller cykla.
            Men jag bara nördar ner mig i att försöka inse att allas problem är lika stora..

  7. Sådana trafikljus lär cyklisten att man inte behöver bry sig om trafiksignaler.

  8. Så ser nästan alla mina morgonpendlingar ut på Långholmsgatan. Kommer innan kl 6 då signalerna är programmerad för att återgå i rödläge (ska ge snabbare grönt när fordon anmäls via detektorerna). Men detektorerna i körbanan känner inte av en enskild cyklist så det är vänta på bil eller cykla mot rött. Felanmäldes första gången 2011, gjort det några gånger till, nu givit upp…

Kommentarer är stängda.