Jag träffar Herbert Tiemens, trafikplanerare i den lilla staden Houten och tillika cykelambassadör för Holland, på Götgatsbacken. Det är rusningstid och fotgängare och cyklister rör sig sakta som en trafikteknisk kökkenmödding mot sina mål. Herbert Tiemens är nästan road av kaoset runt honom.
– Jag var här igår och såg den här trafiklösningen. Den är helt klart lite annorlunda, säger Herbert Tiemens försiktigt.
Om Stockholm som cykelstad ser Herbert Tiemens att det finns mycket att önska, men att det finns potential. Man måste börja bygga om staden för att ge cyklisterna större prioritet, men man kan börja med en gång.
– Att ge cyklisterna mer plats kan ske snabbt genom att till exempel ställa upp betong-avskiljare för att bredda en cykelväg. Så länge man är tydlig fungerar sådana enkla lösningar, och det kan de göra i flera år. När man sedan ändå ska asfaltera om gatan efter några år kan man passa på att permanentera och förfina lösningen. På så sätt kan man också studera lösningen och lära sig av den under tiden, säger Herbert Tiemens.
Att det inte (ännu) finns någon cykelplan för Stockholm ser han som symptomatiskt, men han menar att det är bättre att börja bygga på en gång – möjligen provisoriskt – istället för att vänta in den perfekta planen.
– Trafikplanering är ingen raketforskning, det räcker med att se över, diskutera, skissa och prova. Vi har lärt oss att man kan ha fotgängarstråk och cykelbana bredvid varandra med en tydlig separering. Den tydliga separeringen kan vara en höjdskillnad på så lite som fyra centimeter, vilket vi har i Houten. Övergången är dessutom mjuk – ingen hård kant. Den lilla höjdskillnaden är tillräcklig, och den syns även om det snöat, säger Herbert Tiemens.
Fråga: Vad tror han var nyckelfaktorn till att Nederländerna skiftade till en så cykelvänlig trafikkultur?
Svar: Människor i Holland har cyklat mycket under hela 1900-talet så det finns inget stort skifte utan en långsam, stadig ökning. Sedan ska man komma ihåg att det finns väldigt fina exempel på bra cykelinfrastruktur i Holland, som Houten eller Groningen, men det finns också dåliga. I exempelvis Utrecht har man inte alls kommit lika långt, men det har precis börjat ta fart även där. Kommunledningen har inte ”tänkt cykel” på något bra sätt. Folk har dock cyklat ändå, men med viss friktion mot övriga trafikslag och ett sämre humör som resultat.
Fråga: Hur skulle vi kunna få våra trafikplanerare och politiker att göra samma sak?
Svar: Att få trafikplanerare och politiker att ”tänka cykel” är en lång process men jag tror att den kan gå snabbare nu när vi befinner oss i kristider. I Holland märker vi det genom att fler än normalt låter bilen stå för att välja andra färdsätt. Bensinen börjar bli allt för dyr. Jag tror att processen redan är igång i Sverige med Cykelplanen och att politikerna faktiskt börjar prata cykel en del. Att processen ska börja gå av sig självt och att alla tänker cykel kan dock ta lång tid, kanske 20 år. På vissa ställen i Holland har vi kommit så långt nu.
Fråga: Av intresse tycker jag är om de har några synpunkter eller förslag på hur man kan minska aggressiviteten mellan cyklister och bilister. Jag upplever det som att det är ett extremt ogästvänligt klimat när man cyklar i den här stan.
Svar: Jag har cyklat runt lite i Stockholm nu och tycker att jag mötts av en trevlig och vänlig attityd, men det kan förstås variera i den kraftigaste rusningen. Det enkla svaret är att alla måste få sin egen plats i trafiken. När man trängs ihop på ett för litet utrymme skapas friktion och irritation. Man måste bygga ut cykelbanor och cykelfält och det måste ske på bekostnad av bilarnas plats.
I Holland cyklar vi också på ett annat sätt än ni gör här i Stockholm. Ingen klär om för att cykla till jobbet, det sker mestadels i ett lugnt tempo och utan specialkläder eller hjälm. Själv sätter jag bara på mig hjälmen och byter om när jag ska träna cykling på min racercykel, aldrig annars. Men jag menar inte att ni ska hastighetsreglera för cyklister, som jag såg någon politiker var inne på, utan istället bredda cykelvägarna. Vi har fyra meters bredd som riktlinje för en dubbelriktad cykelväg. Det fungerar bra.
Fråga: Man skulle kunna lägga till att polisen är i princip helt ointresserad av att se till att olagliga hinder i cykelbanorna tas bort (parkerade bilar, containers etc.), och t.om. själva ibland använder dem som parkeringsplats.
Svar: Även i Holland parkerar bilar i cykelfält och cykelbanor. Även här måste polisen och de ansvariga ”tänka cykel”, vilket också är en process. Jag har sett att ni är på polisen via sociala medier vilket förstås är en bra kanal och ett bra sätt att tala om hur vi cyklister vill ha det. Har ni inga cyklande poliser förresten? Det skulle ju vara ett utmärkt sätt att få dem att förstå problemet.
Fråga: Det skulle vara intressant att veta hur trafikplanerarna i Houten kommunicerar ut till invånarna planer, beslut och genomförda förändringar. Vilka vägar används och finns det någon interaktivitet?
Svar: Medborgarna kan kontakta kommunen via telefon eller ett webbformulär eller en app. När det gäller felanmälningar på vägskador mindre än två kvadratmeter så är våra riktlinjer att dessa ska åtgärdas inom en vecka. När det gäller större förändringar bjuder vi in till ett medborgarmöte där vi förklarar hur tanken är och där vi tar upp invändningar och frågor. Sedan går vi tillbaka till ritbordet och gör färdigt förslaget.
Till sist frågar jag om Herbert Tiemens har några råd till cyklister i Sverige.
– Fortsätt att cykla och håll ut! Genom att ni blir fler så måste politikerna lyssna på er. Det kommer förändringar, men ni måste vara tålmodiga.
Följ Herbert Tiemens på Twitter:
Underbar intervju! Herbert knusslar inte med de facto att utbyggnad måste ske på bekostnad av bilarnas plats. Detta är på något sätt ”kärnan” i utmaningen för svenska beslutsfattare. Att våga tänka utanför boxen. Att inse att det t.o.m paradoxalt nog kan innebära bättre trafikflöde även för bilister.
”Att ge cyklisterna mer plats kan ske snabbt genom att till exempel ställa upp betong-avskiljare för att bredda en cykelväg. Så länge man är tydlig fungerar sådana enkla lösningar, och det kan de göra i flera år. När man sedan ändå ska asfaltera om gatan efter några år kan man passa på att permanentera och förfina lösningen. På så sätt kan man också studera lösningen och lära sig av den under tiden, säger Herbert Tiemens.”Det här har jag sett i Uppsala, väldigt fiffigt faktiskt, inte bara snabbt utan sjukt billigt också och bra sätt att testa och utvärdera, som han säger. (Enda dilemmat här i Sverige är dock hur skulle snöröjningen fungera på en sådan cykelbana… vi har ju trots allt lite mer snö än Holland! men värt att testa under de snöfria månaderna) Hans sista råd där är så väldigt sant. Att cyklingen är på agendan är alla ni cyklandes stora förtjänst. Keep rollin’!
Tack, jätteintressant, och lite hoppfullt att läsa!
Cyklande poliser (och varför inte cyklande politiker, de kunde ju ha fina tjänstecyklar för innerstadsärenden) tror jag skulle vara en väldigt bra väg framåt om man vill arbeta bort den knasiga attityden mot cyklister som råder idag.
Jag gillar hans pragmatiska inställning. Tänk om det fanns någon som han i Stadshuset? Jag skulle lätt rösta på den politikern.
I Sverige avråds uttrycklingen (i GCM-handboken, s. 56 och 73) från nivåskillnad mellan gång- och cykelbana eftersom den kan leda till fallolyckor för gående och cyklister och försvårar för vinterväghållningen.
Jag säger inte att vi kan ta holländarnas lösningar rakt av, men klart intressant att se vad som funkat för dem och försöka lära sig av det. Vita, målade linjer mellan gång- och cykelfält är ju också ganska långt från lyckat, särskilt på vintern. https://www.cyklistbloggen.se/2012/01/nu-forsvann-kilometervis-cykelfalt-i-stockholm/
Sverige är ett ganska intressant land när det kommer till hur man hanterar lösningsprocessen för en mängd olika problem. Typiskt svenskt är för det första att bestämma sig för att alla andra lösningar som redan finns på problemet inte fungerar för ”våra lokala förutsättningar”. Det här gäller på alla nivåer. Kommunalt såväl som nationellt. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den typen av skitsnack, för skitsnack är exakt vad det är. För det andra att tro att just vår lösning är den absolut smartaste och framför allt att skryta med det inför andra länder.
Det finns någon slags stolthet tror jag som gör det svårt att ödmjukt kolla vad de som lyckats bäst gjort och sedan kopiera skamlöst. Istället så ska hjulet återuppfinnas än en gång.
En målad linje fungerar helt klart inte som avskiljare, inte heller en stenlagd linje (tre stenar bred, mellan cykel- och gångbana i Råcksta). Gående lägger inte märken till linjer (inte cyklister heller för den delen), och den försvinner i snön. Det kan även mindre höjdskillnader göra: körde en gång på en iskant mitt på en grusväg i G:a Uppsala som var gömd under ett helt slätt snötäcke; insåg inte vad som hänt förrän jag låg på sidan och trampade … Å andra sidan, finns det ngt bättre alternativ? Cykelbana asfalterad, gångbana plattlagd? Verkar vara sig fotgängare eller cyklister notera – förutom inkonsistent använd skillnad. Färg? Försvinner också i snö …
Målad linje kanske inte fungerar perfekt, men jag tycker nog linje är bättre än materialseparation.
Intressant inlägg på Trafik i stan: http://trafikistan.se/ett-vitt-streck-gor-skillnad/
På Skeppsbron och Strandvägen funkar inte ens 30 cm höjdskillnad plus ett järnräcke – fotgängarna går ändå på den 3 meter breda cykelbanan istället för det 15 -20 meter breda gångstråket. Är folk rädda att komma vilse om de går 10 meter från vägen istället för kloss intill?
En tydlig observation från områden med materialseparation är att barnvagnsdragare, rullstolar, rullskridskor, skejtare helt naturligt undviker plattor och dras till cykelbanornas förhållandevis plana asfalt. Det gäller även joggare.
i Hamburg tänker de tvärtom med materialseparation: De har plattor för cyklister och slätt för fotgängare. Känns lite lustigt som cyklande (framförallt ett enormt jobb att lägga dessa små vågiga plattor) men fotgängarna håller sig garanterat på den asfalterade ytan.
På Lilla Fiskaregatan i Lund, som är bilfri med cykelbana i mitten, är det plattor på ”trottoaren” och gatsten på ”körbanan”. Inga nivåskillnader. Jag känner dock inte till resonemanget bakom gatans utformning – eventuellt kan det vara så banalt som att man bara fyllde upp befintlig körbana till trottoarkant när man tog bort biltrafiken och gjorde cykelbana. (I Lunds innerstad är alla gator stenlagda, så alltså även Lilla Fiskaregatan.)
Gatan är för övrig ett exempel på att kommersiellt A-läge, 8 meters bredd och 5000 cyklar per dygn inte är ömsesidigt uteslutande faktorer. Jag tror snarare att det hade varit fler konflikter och större missämja om det hade varit en tiondel så många cyklister. Tack vare att så många lundensare cyklar regelbundet så finns den ömsesidiga respekt mellan gående och cyklister som saknas i städer utan cykelkultur (Gävle, t.ex. där den kommersiellt svaga Drottninggatan med med 15 meters bredd och 900 cyklister per dygn betraktas som ett stort trafikproblem).
Tiemens: ”Den tydliga separeringen kan vara en
höjdskillnad på så lite som fyra centimeter, vilket vi har i Houten.
Övergången är dessutom mjuk – ingen hård kant.”
De flesta kantstenar längs trottoarer jag ser där jag cyklar är högre än 4 cm. Vad är risken för fallolycka vid 4 cm höjd med mjuk kant?
Kanske vinterväghållningen kan anpassas till infrastrukturen i stället för tvärt om?
Enligt rapporten från LTH (Lisa Jonsson, Christer Hydén) http://www20.vv.se/fud-resultat/Publikationer_000501_000600/Publikation_000543/Separering%20av%20g%C3%A5ende%20och%20cyklande.pdf fungerar plattor och asfalt åtskilda av tre-fyra rader smågatsten eller nivåskillnad bäst för separation mellan gående och cyklister. Fysiska hinder (i rapporten en gräsremsa) fungerar bra för cyklister men mycket dåligt för gående. Rullstolsburna verkar föredra cykelytan medan barnvagnsförare inte beter sig annorlunda än övriga gående.
väldigt intressant läsning!!